Framtid

Jag är inte mycket för att dela saker i sociala medier under parollen: "Du MÅSTE bara se det här". Andra resonerar uppenbarligen annorlunda och det brukar vanligen gå mig förbi. Men det här är något helt annat.

Jag talar såklart om det här klippet:

Det enkla men starka budskapet var som ett slag i magen. En ögonöppnare. Det var dessutom första gången som jag kände en gedigen oro inför att få en dotter.

Som jag har avfärdat analysen "Jag var inte feminist men så fick jag en dotter" tidigare. Kanske för att man tycker att folk borde fatta ändå eller helt enkelt bara strunta i etiketter.

Hursomhelst så borde säkert även jag ha kommit till insikt över hur mycket mer utsatt en liten flicka blir i den här världen i förhållande till en pojke. Men jag har själv aldrig sett mig som en del av problemet, hur självgott det än kan låta. Det är individualistens förhållningssätt här i livet och därför har jag haft lätt att bli förbannad över att bli ihopklumpad med problemskapande män endast på grund av mitt kön.

När vi fick reda på att vi skulle få en tjej var jag lättad. Av någon anledning har jag alltid uppfattat det som mer problematiskt att uppfostra en pojke med allt vad det innebär. När jag var liten hade jag svårt att komma överens med den mansroll som jag tyckte förväntades av mig och jag har aldrig sett mig själv som en som passar in i den klassiska rollen.

Kanske var det någon slags rädsla över att min son i så fall skulle behöva känna samma sak som gjorde att jag såg fram emot att få en tjej?

Inledningen på den korta filmen talade till mig direkt. Jag är oerhört mån om att ingenting ska hända min sambo nu och den där rollen som beskyddande fader är jag rätt säker på att jag kommer att ta till mig också. Och i fortsättningen kommer jag nog även att försöka arbeta lite proaktivt för att skapa en bättre uppväxtmiljö för min dotter.

Volvo

Ingen talade om för mig exakt hur lång shoppninglistan är för ett nyfött barn. Tydligen behöver vi en hel mängd saker jag inte ens visste existerade för att kunna överleva som nyblivna föräldrar.

Bara det faktum att den barnvagn vi tittat ut kostar en bra bit över 10 000 kr är hisnande. Vidare ska det inhandlas babgym, myspöl, babynest, två olika sängar och en mängd kläder, blöjor, flaskor och annat.

Med lite mer än fyra månader kvar till förlossningen så börjar det som är tilltänkt som barnrum så sakteliga att fyllas på med grejer och så sent som den här veckan så har en fåtölj tilltänkt för amning och ett badkar kommit på plats.

Sedan några veckor har vi även en bil perfekt avsedd för en familj.

När jag föddes körde min pappa (min mamma hade inget körkort) runt i en sån här.

Det är ok. Ingen som läser den här bloggen bör rimligen ha koll på vad det är för bil. För den som verkligen är intresserad kan jag upplysa om att det är en Simca Horizon, ett sällsynt bortglömt franskt bilmärke på slutet ägt av Chrysler-koncernen. Min pappa hade tre (ingen vet varför) och var inne på den sista när jag kom till världen.

Därefter bytte mina föräldrar upp sig till en bil närmast identisk med den på bilden nedan:

Symbolen för den svenska tryggheten. Den säkraste, rymligaste och mest felfria bil som en svensk medelklassfamilj kunde komma över 1987. En Volvo 245. Ett folkhem på 480 centimeter. Alla hade en.

Jag vill minnas att den kostade 59 000 kronor och att den tjänade familjen oerhört väl i fyra år då den till slut uppgraderades till en vit Volvo 740 GL.

Jag har alltid varit väldigt duktig på att lyssna på mina föräldrar. Kanske lite väl duktig. Jag har ärvt stora delar av min pappas politiska uppfattning och jag har alltid lyssnat på samma musik som min mamma. Att det således skulle införskaffas en Volvo när familjen växte var det liksom inget snack om. Vi hade inte råd med Audi eller BMW och vi ville inte ha en Kia. Och eftersom vi båda är uppväxta med trygga, bredaxlade svenska kombibilar kändes det som ett givet val att slå till på 245:ans moderna motsvarighet.

Min sambo arbetade tidigare inom socialtjänsten i innerstan. När hon i förbifarten nämnde att hon och jag ägde en bil tillsammans blev hon närmast betraktad som ett ufo av sina arbetskamrater. Om de bara visste att vi bara några månader innan dess till och med haft varsin bil. Det hör inte till vanligheterna att en ny bil står högt på prioritetsordningen för ett ungt par baserat i en närförort till Stockholm, men då är vi väl kanske inte som alla andra. En V70 stod högt upp på önskelistan och vi har inte ångrat oss en sekund sen vi köpte den.

Så pass påverkade är vi ändå av arvet hemifrån, min sambo och jag. En stor, trygg och säker Volvo ska man ha för att hemmet ska bli komplett.

Om vi bortser från halvåret med Simcan så var mina föräldrar måna om att den nystartade familjen skulle fraktas runt på ett säkert sätt i den säkraste och tryggaste bil som fanns. Jag är glad över att förhoppningsvis kunna göra samma sak.

/Henric

Presentationen

Jag är hemma i dag. Det har en tendens att bli så.

Jag tillhör en priviligerad grupp människor som bara behöver jobba 2-3 dagar i veckan för att få ekonomin att gå runt. Tack vare en hygglig grundlön och ett generöst OB-avtal kan jag tillbringa merparten av veckans dagar på hemmaplan och förutsatt att jag jobbar minst en helgdag i veckan och tio pass i månaden så klarar jag mig alldeles utmärkt.

Mina dagar går till stor del ut på att sköta småsysslor hemma. Handla, städa, diska och uträtta ärenden även om en alltför stor portion tid sedan några månader tillbaka har gått åt att spela tv-spel. Jag försöker intala mig själv att det beror på att jag inte kommer att få så mycket tid med spelmaskinen längre fram.

Nackdelen med den här behagliga livsstilen är att den kanske inte varar för evigt. Som en del av den utskällda mediabranschen har jag inte samma arbetsvillkor som de flesta andra och om några månader eller något år kan jag vara tvingad att söka ett nytt jobb. Förhoppningsvis slipper jag det. Den senaste förlängningen med min arbetsgivare sträckte sig över hela 2016. Det kändes bra.

I början hade jag dock svårt att komma överens med de här arbetsveckorna. Att gå från en tillvaro där jag slet fem dagar i veckan för en dålig lön till att så smått inse att jag klarade mig på 2-3 pass i veckan rimmade illa med instinkten att göra rätt för sig. Jag började rensa i källaren, städade badrummen och inledde en desperat jakt på saker att göra.

Riktigt så är det inte nu, och snart kommer jag inte att behöva leta efter saker att göra. I slutet av mars, påskafton närmare bestämt, så blir jag och min sambo föräldrar för första gången.

Jag blev väldigt glad när jag fick beskedet (det finns det bildbevis på) och jag är även i dag väldigt stolt och lycklig över att bli pappa för första gången. Det känns också bra att min arbetssituation är idealisk för att bli förälder.

Tänker vi bort det faktum att min anställning är tillfällig så ger tredagarsveckorna mig en utmärkt möjlighet att lära känna min dotter på ett sätt som jag gissar är få förunnat andra föräldrar som inte är den gravida parten. Eftersom mina dagar startar tidigast 14.30 kommer jag att kunna tillbringa merparten av mina arbetsdagar tillsammans med min lilla familj och sedan kunna finnas där som ledig förälder tillsammans med min dotters mamma.

Det här kommer dock aldrig att dyka upp i någon statistik. Min inplanerade föräldraledighet är ungefär sju månader. Det är tillräckligt för att få en jämställdhetsbonus av försäkringskassan men det är ganska långt kvar till att jag och min sambo delar lika.

Så ser det ut på pappret. I verkligheten kommer jag att ha tillbringat mer tid med vår dotter än min sambo gjort.

Jag är fortfarande i en fas där jag lär mig hur alla detaljer kring försäkringskassan fungerar men så mycket har jag kopplat att det är en myndighet anpassad efter arbetsföra människor som jobbar nio till fem måndag till fredag. Det är helt ärligt ett rent helvete att försöka räkna ut vad jag som egenföretagare och frilansare har rätt till och hur jag kan lägga upp min föräldraledighet.

När min dotter själv står inför att skaffa barn – förutsatt att hon väljer att göra det – så hoppas jag att det här stolpiga systemet är ersatt av ett annat som tar hänsyn till andra förutsättningar i livet än de mest konventionella.

Vår regerings ambition att medelst lagboken framtvinga en delad föräldraledighet och det är rent principiellt ett jättebra förhållningssätt men det är svårt att applicera på verkligheten, särskilt på ett samhälle där konventionella anställningsformer blir allt mindre vanliga. Jag utgår såklart från mig själv och min familjs situation här men jag förutsätter att det även finns andra familjekonstellationer där det framstår som en bra lösning att låta en förälder ta hand om lejonparten av föräldraledigheten av andra skäl än att kvinnan rent principiellt ska stanna hemma.

Det sistnämnda är inte och har aldrig varit ett argument när vi har diskuterat hur ledigheten ska fördelas. 

/Henric