Presentationen

Jag är hemma i dag. Det har en tendens att bli så.

Jag tillhör en priviligerad grupp människor som bara behöver jobba 2-3 dagar i veckan för att få ekonomin att gå runt. Tack vare en hygglig grundlön och ett generöst OB-avtal kan jag tillbringa merparten av veckans dagar på hemmaplan och förutsatt att jag jobbar minst en helgdag i veckan och tio pass i månaden så klarar jag mig alldeles utmärkt.

Mina dagar går till stor del ut på att sköta småsysslor hemma. Handla, städa, diska och uträtta ärenden även om en alltför stor portion tid sedan några månader tillbaka har gått åt att spela tv-spel. Jag försöker intala mig själv att det beror på att jag inte kommer att få så mycket tid med spelmaskinen längre fram.

Nackdelen med den här behagliga livsstilen är att den kanske inte varar för evigt. Som en del av den utskällda mediabranschen har jag inte samma arbetsvillkor som de flesta andra och om några månader eller något år kan jag vara tvingad att söka ett nytt jobb. Förhoppningsvis slipper jag det. Den senaste förlängningen med min arbetsgivare sträckte sig över hela 2016. Det kändes bra.

I början hade jag dock svårt att komma överens med de här arbetsveckorna. Att gå från en tillvaro där jag slet fem dagar i veckan för en dålig lön till att så smått inse att jag klarade mig på 2-3 pass i veckan rimmade illa med instinkten att göra rätt för sig. Jag började rensa i källaren, städade badrummen och inledde en desperat jakt på saker att göra.

Riktigt så är det inte nu, och snart kommer jag inte att behöva leta efter saker att göra. I slutet av mars, påskafton närmare bestämt, så blir jag och min sambo föräldrar för första gången.

Jag blev väldigt glad när jag fick beskedet (det finns det bildbevis på) och jag är även i dag väldigt stolt och lycklig över att bli pappa för första gången. Det känns också bra att min arbetssituation är idealisk för att bli förälder.

Tänker vi bort det faktum att min anställning är tillfällig så ger tredagarsveckorna mig en utmärkt möjlighet att lära känna min dotter på ett sätt som jag gissar är få förunnat andra föräldrar som inte är den gravida parten. Eftersom mina dagar startar tidigast 14.30 kommer jag att kunna tillbringa merparten av mina arbetsdagar tillsammans med min lilla familj och sedan kunna finnas där som ledig förälder tillsammans med min dotters mamma.

Det här kommer dock aldrig att dyka upp i någon statistik. Min inplanerade föräldraledighet är ungefär sju månader. Det är tillräckligt för att få en jämställdhetsbonus av försäkringskassan men det är ganska långt kvar till att jag och min sambo delar lika.

Så ser det ut på pappret. I verkligheten kommer jag att ha tillbringat mer tid med vår dotter än min sambo gjort.

Jag är fortfarande i en fas där jag lär mig hur alla detaljer kring försäkringskassan fungerar men så mycket har jag kopplat att det är en myndighet anpassad efter arbetsföra människor som jobbar nio till fem måndag till fredag. Det är helt ärligt ett rent helvete att försöka räkna ut vad jag som egenföretagare och frilansare har rätt till och hur jag kan lägga upp min föräldraledighet.

När min dotter själv står inför att skaffa barn – förutsatt att hon väljer att göra det – så hoppas jag att det här stolpiga systemet är ersatt av ett annat som tar hänsyn till andra förutsättningar i livet än de mest konventionella.

Vår regerings ambition att medelst lagboken framtvinga en delad föräldraledighet och det är rent principiellt ett jättebra förhållningssätt men det är svårt att applicera på verkligheten, särskilt på ett samhälle där konventionella anställningsformer blir allt mindre vanliga. Jag utgår såklart från mig själv och min familjs situation här men jag förutsätter att det även finns andra familjekonstellationer där det framstår som en bra lösning att låta en förälder ta hand om lejonparten av föräldraledigheten av andra skäl än att kvinnan rent principiellt ska stanna hemma.

Det sistnämnda är inte och har aldrig varit ett argument när vi har diskuterat hur ledigheten ska fördelas. 

/Henric