Bubblan

Nu är vi mitt uppe i den omtalade bebisbubblan. I mitt fall halvvägs eftersom jag börjar jobba om exakt en vecka. Jag hade ändå ganska höga förväntningar på den här tiden och såg fram emot att helt få stänga dörren till omvärlden och på riktigt lära känna mitt barn.

Faktum är att det har varit bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag och min sambo har vid upprepade tillfällen tittat på varandra och sagt; "Hoppas att detta aldrig tar slut". 

Dels är det såklart skönt att få vara ledig, men med ett barn i huset har den daglediga tillvaron blivit ännu mer meningsfull. Jag uppriktigt sagt trivs med att utföra alla små sysslor som jag annars suckat högljutt åt. 

De bästa stunderna är dock när jag fått ha henne sovandes på mitt bröst eller bara fått sitta och titta på henne under de få timmar då hon slagit upp sina stora blå ögon. Trots små panikslagna ögonblick med funderingar som "andas hon verkligen?" är hela tillvaron på det hela tagit präglad av ett slags lugn. Vi gör saker i ett väldigt makligt tempo dagarna igenom och enda gången som vi egentligen stressat upp oss var inför återbesöket till BB i tisdags (som vi för övrigt hann till med en minuts marginal). 

Om en vecka börjar jag som sagt jobba igen och trots att jag älskar mitt jobb så har jag helt ärligt ingen som helst lust med det just nu. Tidigare har jag fnyst att föräldrar som slutat arbeta helt för att vara hemma med sina barn men jag har utvecklat en helt annan föeståelse för det beslutet under den här veckan.

En förlossningsberättelse

Hon är här nu. Vår dotter. En liten människa vackrare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Nog förutsatte jag att det skulle kännas fantastiskt att bli pappa för första gången men jag hade aldrig vågat föreställa mig att jag skulle kunna bli så hänförd av den här lilla personen. Jag älskar henne gränslöst.

Vi har varit hemma tillsammans i lite drygt fyra dagar nu - jag, Juni och Stina - och vi trivs fantastiskt i bebisbubblan.

För sex dagar sedan åkte vi in till Södersjukhuset för att genomföra det planerade kesjarsnittet - lite senare än vad som egentligen var tanken eftersom BB-avdelning blivit en aning överbelastad. Vår operationstid flyttades därför fram en och en halv timme, men vi valde att åka in tidigt för att slippa trafiken och jag hade dessutom turen att hitta en bra och i sammanhanget billig parkeringsplats.

Vi blev omgående väl omhändertagna och hamnade i ett litet rum med klen ventilation där vi bytte om till operationskläder. Jag skickade en bild till min mamma, som är gammal sjuksköterska, och hon konstaterade att jag såg ut som en typisk narkosläkare med mina glasögon och med mitt för dagen alldeles vilda hår.

Det blev ett par timmars väntan fylld av anspänning. Stina fick dropp, nya kläder och förbereddes på olika sätt inför operationen. Sen gick det väldigt, väldigt fort. På mycket kort tid låg Stina på ett operationsbord omgiven av ett jätteteam av läkare och sköterskor. Alla pratade med oss, förklarade vänligt och tycktes finnas för oss precis hela tiden. Det som vi föreställt oss som en ganska traumatisk upplevelse präglades istället av ett väldigt lugn.

Och fort gick det.

Efter att de hookat upp Stina till en mängd slangar och maskiner och hängt upp ett grönt skynke i brösthöjd dröjde det bara några minuter innan jag hörde gurglande skrik och en läkare som sa: "Nu kom det bebis". En blå, kladdig liten tjej som kämpade med andningen hölls upp framför våra ögon och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Jag klippte navelsträngen, såg henne vägas och mätas och sa till Stina att hon var det vackraste barn jag sett trots den blåaktiga hudfärgen.

Ganska snart stod det dock klart att lilla Juni hade lite svårt att andas. Hon fick några puffar syrgas och syresättningen steg sakta uppåt. Dock inte riktigt i den hastighet som behövdes för att hon skulle kunna överlämnas till sin mamma. Så fort läkarna slutade ge henne syrgas så sjönk syresättningen sakta och det stod ganska snart klart att hon behövde ytterligare hjälp att andas.

Försiktigt bar jag henne ut från operationssalen ut på ett bord i korridoren där hon fick mer syrgas av en ung läkare (samma läkare kom för övrigt och tittade till oss flera gånger samma dag trots att hon inte behövde). Förhoppningarna var att andningen skulle komma igång som vanligt ganska snabbt men det drog allt mer ut på tiden. Stina låg i ett annat rum och då och då gick jag in och berättade vad som hände på andra sidan dörren. Jag upplevde det hela som väldigt dramatiskt men Stina höll sig fortsatt väldigt lugn och tog det hela med en väldig ro.

Till slut togs beslutet att hon skulle flyttas ned till Sachsska och neonatalavdelningen för effektivare syresättningen. Där kom den absolut jobbigaste stunden för min del och även för vår lilla dotter. När hon hamnat på den lilla britsen och fått slangar i näsan försökte sköterskorna få i henne lite mat men hon skrek hejdlöst och plågat. Då grät jag igen.

När de till slut fått i henne lite ersättning fick jag ta på mig en öppen skjorta och lägga henne på mitt bröst. Då kom det ännu fler tårar när anspänningen släppte en aning.

Efter vad som kändes som en evighet kom till slut Stina ned från uppvaket och kunde återförenas med Juni. Hon var fortsatt lugnast av alla och kunde ganska snabbt komma igång med amningen.

Junis andning återhämtade sig så sakteliga och efter en stund kunde vårdpersonalen koppla bort syrgasen och vi fick så småningom flytta upp på den ordinarie BB-avdelningen och låta livet med barn börja på riktigt.

/Henric

Upploppet

Fördelen med ett planerat kejsarsnitt är att man (i de allra flesta fall) vet exakt när barnet ska komma. I vårt fall handlar det om torsdag morgon.

Det är väldigt praktiskt. Onsdagen har vi ägnat åt att städa ur lägenheten noggrant (nåja), packa ett par väskor med kläder, mat och saker. Dessutom passade vi på att handla allt det vi kan tänkas behöva under de två veckor som vi ska tillbringa tillsammans med vårt barn i vår lilla "babybubbla" när vi fått komma hem från BB.

Våren 1994 åkte min familj till Rhodos i en vecka. Det var min första utlandssemester någonsin, och det är det enda jag kan jämföra anspänningen med just nu. Det är en pirrig men nästan rakt igenom lustfylld känsla jag har och glädjande nog nästan helt utan ångest. Jag är snarare otålig och kan knappt vänta längre på att få träffa min dotter.

Sen fattar jag såklart själv hur skev jämförelsen med en emotsedd semester är :).

De senaste dagarna har gått som i ultrarapid och den sista arbetsdagen i tisdags blev till råga på allt nästan tolv timmar lång. Det var inte riktigt det jag behövde när jag bara ville hem till Stina och ladda upp inför vårt livs viktigaste dag hittills.

Vi har många fina vänner som har hört av sig de senaste dagarna både via telefon och sociala medier och alla har önskat oss lycka till och kommit med fina tips och råd. Det känns verkligen fantastiskt att ha så många omkring oss som vill oss så väl.

***

Jag är verkligen glad för Stinas skull att den här graviditeten är till ända. Det har varit en påfrestning under den absoluta lejonparten av de här nio månaderna och har testat hennes gränser både fysiskt och psykiskt flera gånger om.

Visserligen har varken hon eller vår dotter svävat i någon fara eller farit illa på något sätt. Men det har på intet sätt varit en lätt graviditet. Jag är så stolt över henne och det sätt hon lyckats ta sig igenom en väldigt jobbig tid på.

I morgon kör vi!

Upploppet

Nu är det verkligen inte långt kvar. Den 17:e mars, nio dagar före planerat förlossningsdatum, har vi fått tid för planerat kejsarsnitt på SöS. Och tur är väl det. Stina har varit sjukskriven i flera veckor för foglossning nu och har det verkligen inte lätt.

På ett sätt är jag glad att hon fått känna på hur det är att gå hemma och dra utan att ha något att göra, men jag har inte varit ens i närheten av att vara lika låst som hon varit.

Jag har försökt hjälpa till, stötta upp, trösta och bara finnas där så mycket det gått men den sista tiden har även jag varit rätt sliten. Vi hade det jobbigt under de första månaderna under graviditeten som präglades väldigt mycket av rädsla inför framtiden hos Stina. Jag tror inte att jag har gett mig själv utrymme att känna efter hur jag själv mått under den här tiden eftersom jag varit så fokuserad på henne och så lösningsinriktad som möjligt.

Men nu känns det som sagt som att båda våra krafter har tagit slut och nu ska det bli väldigt skönt att få så det vi har väntat på så länge.

Det enda som egentligen återstår nu är att köpa några småsaker innan barnet kommer, fylla upp kylen och frysen med saker att äta när vi kommer hem och att installera bilbarnstolen. Jag tror inte att Stina någonsin kommer att känna att vi är helt redo, men jag tycker att vi är det.

För några dagar sedan var jag ute med mina svågrar och tog en öl och gick på bio. En av dem fick en dotter för några år sedan. Han vittnade om hur man, när barnet precis fötts, utan att veta hur det gått till plötsligt visste exakt hur han skulle hantera barnet, hur han hittade krafter att orka mer än väntat och hur allting faktiskt funkade rätt bra till slut. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag varit övertygad om att vi skulle höja oss när det verkligen behövdes och det tror jag fortfarande att vi kommer att göra.

Nu längtar jag efter min dotter.

Framtid

Jag är inte mycket för att dela saker i sociala medier under parollen: "Du MÅSTE bara se det här". Andra resonerar uppenbarligen annorlunda och det brukar vanligen gå mig förbi. Men det här är något helt annat.

Jag talar såklart om det här klippet:

Det enkla men starka budskapet var som ett slag i magen. En ögonöppnare. Det var dessutom första gången som jag kände en gedigen oro inför att få en dotter.

Som jag har avfärdat analysen "Jag var inte feminist men så fick jag en dotter" tidigare. Kanske för att man tycker att folk borde fatta ändå eller helt enkelt bara strunta i etiketter.

Hursomhelst så borde säkert även jag ha kommit till insikt över hur mycket mer utsatt en liten flicka blir i den här världen i förhållande till en pojke. Men jag har själv aldrig sett mig som en del av problemet, hur självgott det än kan låta. Det är individualistens förhållningssätt här i livet och därför har jag haft lätt att bli förbannad över att bli ihopklumpad med problemskapande män endast på grund av mitt kön.

När vi fick reda på att vi skulle få en tjej var jag lättad. Av någon anledning har jag alltid uppfattat det som mer problematiskt att uppfostra en pojke med allt vad det innebär. När jag var liten hade jag svårt att komma överens med den mansroll som jag tyckte förväntades av mig och jag har aldrig sett mig själv som en som passar in i den klassiska rollen.

Kanske var det någon slags rädsla över att min son i så fall skulle behöva känna samma sak som gjorde att jag såg fram emot att få en tjej?

Inledningen på den korta filmen talade till mig direkt. Jag är oerhört mån om att ingenting ska hända min sambo nu och den där rollen som beskyddande fader är jag rätt säker på att jag kommer att ta till mig också. Och i fortsättningen kommer jag nog även att försöka arbeta lite proaktivt för att skapa en bättre uppväxtmiljö för min dotter.

Volvo

Ingen talade om för mig exakt hur lång shoppninglistan är för ett nyfött barn. Tydligen behöver vi en hel mängd saker jag inte ens visste existerade för att kunna överleva som nyblivna föräldrar.

Bara det faktum att den barnvagn vi tittat ut kostar en bra bit över 10 000 kr är hisnande. Vidare ska det inhandlas babgym, myspöl, babynest, två olika sängar och en mängd kläder, blöjor, flaskor och annat.

Med lite mer än fyra månader kvar till förlossningen så börjar det som är tilltänkt som barnrum så sakteliga att fyllas på med grejer och så sent som den här veckan så har en fåtölj tilltänkt för amning och ett badkar kommit på plats.

Sedan några veckor har vi även en bil perfekt avsedd för en familj.

När jag föddes körde min pappa (min mamma hade inget körkort) runt i en sån här.

Det är ok. Ingen som läser den här bloggen bör rimligen ha koll på vad det är för bil. För den som verkligen är intresserad kan jag upplysa om att det är en Simca Horizon, ett sällsynt bortglömt franskt bilmärke på slutet ägt av Chrysler-koncernen. Min pappa hade tre (ingen vet varför) och var inne på den sista när jag kom till världen.

Därefter bytte mina föräldrar upp sig till en bil närmast identisk med den på bilden nedan:

Symbolen för den svenska tryggheten. Den säkraste, rymligaste och mest felfria bil som en svensk medelklassfamilj kunde komma över 1987. En Volvo 245. Ett folkhem på 480 centimeter. Alla hade en.

Jag vill minnas att den kostade 59 000 kronor och att den tjänade familjen oerhört väl i fyra år då den till slut uppgraderades till en vit Volvo 740 GL.

Jag har alltid varit väldigt duktig på att lyssna på mina föräldrar. Kanske lite väl duktig. Jag har ärvt stora delar av min pappas politiska uppfattning och jag har alltid lyssnat på samma musik som min mamma. Att det således skulle införskaffas en Volvo när familjen växte var det liksom inget snack om. Vi hade inte råd med Audi eller BMW och vi ville inte ha en Kia. Och eftersom vi båda är uppväxta med trygga, bredaxlade svenska kombibilar kändes det som ett givet val att slå till på 245:ans moderna motsvarighet.

Min sambo arbetade tidigare inom socialtjänsten i innerstan. När hon i förbifarten nämnde att hon och jag ägde en bil tillsammans blev hon närmast betraktad som ett ufo av sina arbetskamrater. Om de bara visste att vi bara några månader innan dess till och med haft varsin bil. Det hör inte till vanligheterna att en ny bil står högt på prioritetsordningen för ett ungt par baserat i en närförort till Stockholm, men då är vi väl kanske inte som alla andra. En V70 stod högt upp på önskelistan och vi har inte ångrat oss en sekund sen vi köpte den.

Så pass påverkade är vi ändå av arvet hemifrån, min sambo och jag. En stor, trygg och säker Volvo ska man ha för att hemmet ska bli komplett.

Om vi bortser från halvåret med Simcan så var mina föräldrar måna om att den nystartade familjen skulle fraktas runt på ett säkert sätt i den säkraste och tryggaste bil som fanns. Jag är glad över att förhoppningsvis kunna göra samma sak.

/Henric

Presentationen

Jag är hemma i dag. Det har en tendens att bli så.

Jag tillhör en priviligerad grupp människor som bara behöver jobba 2-3 dagar i veckan för att få ekonomin att gå runt. Tack vare en hygglig grundlön och ett generöst OB-avtal kan jag tillbringa merparten av veckans dagar på hemmaplan och förutsatt att jag jobbar minst en helgdag i veckan och tio pass i månaden så klarar jag mig alldeles utmärkt.

Mina dagar går till stor del ut på att sköta småsysslor hemma. Handla, städa, diska och uträtta ärenden även om en alltför stor portion tid sedan några månader tillbaka har gått åt att spela tv-spel. Jag försöker intala mig själv att det beror på att jag inte kommer att få så mycket tid med spelmaskinen längre fram.

Nackdelen med den här behagliga livsstilen är att den kanske inte varar för evigt. Som en del av den utskällda mediabranschen har jag inte samma arbetsvillkor som de flesta andra och om några månader eller något år kan jag vara tvingad att söka ett nytt jobb. Förhoppningsvis slipper jag det. Den senaste förlängningen med min arbetsgivare sträckte sig över hela 2016. Det kändes bra.

I början hade jag dock svårt att komma överens med de här arbetsveckorna. Att gå från en tillvaro där jag slet fem dagar i veckan för en dålig lön till att så smått inse att jag klarade mig på 2-3 pass i veckan rimmade illa med instinkten att göra rätt för sig. Jag började rensa i källaren, städade badrummen och inledde en desperat jakt på saker att göra.

Riktigt så är det inte nu, och snart kommer jag inte att behöva leta efter saker att göra. I slutet av mars, påskafton närmare bestämt, så blir jag och min sambo föräldrar för första gången.

Jag blev väldigt glad när jag fick beskedet (det finns det bildbevis på) och jag är även i dag väldigt stolt och lycklig över att bli pappa för första gången. Det känns också bra att min arbetssituation är idealisk för att bli förälder.

Tänker vi bort det faktum att min anställning är tillfällig så ger tredagarsveckorna mig en utmärkt möjlighet att lära känna min dotter på ett sätt som jag gissar är få förunnat andra föräldrar som inte är den gravida parten. Eftersom mina dagar startar tidigast 14.30 kommer jag att kunna tillbringa merparten av mina arbetsdagar tillsammans med min lilla familj och sedan kunna finnas där som ledig förälder tillsammans med min dotters mamma.

Det här kommer dock aldrig att dyka upp i någon statistik. Min inplanerade föräldraledighet är ungefär sju månader. Det är tillräckligt för att få en jämställdhetsbonus av försäkringskassan men det är ganska långt kvar till att jag och min sambo delar lika.

Så ser det ut på pappret. I verkligheten kommer jag att ha tillbringat mer tid med vår dotter än min sambo gjort.

Jag är fortfarande i en fas där jag lär mig hur alla detaljer kring försäkringskassan fungerar men så mycket har jag kopplat att det är en myndighet anpassad efter arbetsföra människor som jobbar nio till fem måndag till fredag. Det är helt ärligt ett rent helvete att försöka räkna ut vad jag som egenföretagare och frilansare har rätt till och hur jag kan lägga upp min föräldraledighet.

När min dotter själv står inför att skaffa barn – förutsatt att hon väljer att göra det – så hoppas jag att det här stolpiga systemet är ersatt av ett annat som tar hänsyn till andra förutsättningar i livet än de mest konventionella.

Vår regerings ambition att medelst lagboken framtvinga en delad föräldraledighet och det är rent principiellt ett jättebra förhållningssätt men det är svårt att applicera på verkligheten, särskilt på ett samhälle där konventionella anställningsformer blir allt mindre vanliga. Jag utgår såklart från mig själv och min familjs situation här men jag förutsätter att det även finns andra familjekonstellationer där det framstår som en bra lösning att låta en förälder ta hand om lejonparten av föräldraledigheten av andra skäl än att kvinnan rent principiellt ska stanna hemma.

Det sistnämnda är inte och har aldrig varit ett argument när vi har diskuterat hur ledigheten ska fördelas. 

/Henric