Nu är det verkligen inte långt kvar. Den 17:e mars, nio dagar före planerat förlossningsdatum, har vi fått tid för planerat kejsarsnitt på SöS. Och tur är väl det. Stina har varit sjukskriven i flera veckor för foglossning nu och har det verkligen inte lätt.
På ett sätt är jag glad att hon fått känna på hur det är att gå hemma och dra utan att ha något att göra, men jag har inte varit ens i närheten av att vara lika låst som hon varit.
Jag har försökt hjälpa till, stötta upp, trösta och bara finnas där så mycket det gått men den sista tiden har även jag varit rätt sliten. Vi hade det jobbigt under de första månaderna under graviditeten som präglades väldigt mycket av rädsla inför framtiden hos Stina. Jag tror inte att jag har gett mig själv utrymme att känna efter hur jag själv mått under den här tiden eftersom jag varit så fokuserad på henne och så lösningsinriktad som möjligt.
Men nu känns det som sagt som att båda våra krafter har tagit slut och nu ska det bli väldigt skönt att få så det vi har väntat på så länge.
Det enda som egentligen återstår nu är att köpa några småsaker innan barnet kommer, fylla upp kylen och frysen med saker att äta när vi kommer hem och att installera bilbarnstolen. Jag tror inte att Stina någonsin kommer att känna att vi är helt redo, men jag tycker att vi är det.
För några dagar sedan var jag ute med mina svågrar och tog en öl och gick på bio. En av dem fick en dotter för några år sedan. Han vittnade om hur man, när barnet precis fötts, utan att veta hur det gått till plötsligt visste exakt hur han skulle hantera barnet, hur han hittade krafter att orka mer än väntat och hur allting faktiskt funkade rätt bra till slut. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag varit övertygad om att vi skulle höja oss när det verkligen behövdes och det tror jag fortfarande att vi kommer att göra.
Nu längtar jag efter min dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar