Bubblan

Nu är vi mitt uppe i den omtalade bebisbubblan. I mitt fall halvvägs eftersom jag börjar jobba om exakt en vecka. Jag hade ändå ganska höga förväntningar på den här tiden och såg fram emot att helt få stänga dörren till omvärlden och på riktigt lära känna mitt barn.

Faktum är att det har varit bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag och min sambo har vid upprepade tillfällen tittat på varandra och sagt; "Hoppas att detta aldrig tar slut". 

Dels är det såklart skönt att få vara ledig, men med ett barn i huset har den daglediga tillvaron blivit ännu mer meningsfull. Jag uppriktigt sagt trivs med att utföra alla små sysslor som jag annars suckat högljutt åt. 

De bästa stunderna är dock när jag fått ha henne sovandes på mitt bröst eller bara fått sitta och titta på henne under de få timmar då hon slagit upp sina stora blå ögon. Trots små panikslagna ögonblick med funderingar som "andas hon verkligen?" är hela tillvaron på det hela tagit präglad av ett slags lugn. Vi gör saker i ett väldigt makligt tempo dagarna igenom och enda gången som vi egentligen stressat upp oss var inför återbesöket till BB i tisdags (som vi för övrigt hann till med en minuts marginal). 

Om en vecka börjar jag som sagt jobba igen och trots att jag älskar mitt jobb så har jag helt ärligt ingen som helst lust med det just nu. Tidigare har jag fnyst att föräldrar som slutat arbeta helt för att vara hemma med sina barn men jag har utvecklat en helt annan föeståelse för det beslutet under den här veckan.